Trädgårdsfix i lördagsmyset
Just nu kör jag på amningspaus. Skorpan blev hungrig mitt i gräsklippandet. Jag hann dock bli klar med hela trädgården och hade precis börjat nedanför stängslet!
Två nöjda killar... En som får hålla på med kött och en som är lycklig över att få vara med. Perfekt kombo!
Bortsett från det har vi rensat rabatter och pysslat i trädgården.
Man kan säga att vi på riktigt har smakat på husägandet.
Lite lort på fingrarna hör ju nämligen till!
Jag finner harmoni i att göra såna tråkgrejjer. Visst kommer jag säkert också tröttna på att klippa gräs och rensa rabatter. Men inte ännu, och tur är väl det! :)
Idag fick även Wilton sitta i bärselen hos pappa för första gången. Och han gillar ju att vara med och få vara nära, så det uppskattades!!
Två nöjda killar... En som får hålla på med kött och en som är lycklig över att få vara med. Perfekt kombo!
Ha en härlig fortsatt lördag, kram/D
Tre veckor.
Om exakt tre timmar fyller Wilton tre veckor. Tre veckor har alltså gått sedan den mäktigaste dagen i mitt liv. Känns som att han har varit hos oss alltid, ändå är det så färskt. Vår fina lilla kille, han förgyller verkligen våra dagar.
Mys hos gammelmorfar
Mys hos mormor
Skönt att bada med Papi
Myser med gammelfarmor
Lilla skorpan!
Idag log han för första gången i vaket tillstånd. Lyckades fånga det på snapfilm som jag skickade till Sebastian också. Så himla gulligt!
Dagarna springer i väg, trots att jag mer eller mindre inte gör annat än att mysa med W, laga mat, äta mat, byta blöjor och städa/diska.
Tiden går ofantligt fort!
Imorgon är det fredag, och vi ser framemot det. För då får vi se mer sv Papi som jobbar och tränar så hårt.
Får bli en riktig myshelg :)
Funderar på att eventuellt inviga grillen imorgon om det är fint väder!
Anyways, ville mest bara in och kika och säga hej!
Ha en fin torsdagskväll. Kram/D
Mys hos gammelmorfar
Mys hos mormor
Skönt att bada med Papi
Myser med gammelfarmor
Lilla skorpan!
Första ensamdagen utan pappa.
Likt rubriken säger är det alltså första hela ensamdagen för mig och W.
Seb åkte vid 05.30 i morses och kommer hem vid 23 ikväll då han spelar borta mot Varberg.
Många långa timmar tycker vi... Närå, det går faktiskt ofantligt fort med en liten.
Vi började med en promenad till BVC för vägning och mätning.
Ytterligare 200 gram har knodden lagt på sig. Alltså 400 gram på en vecka.
Barnmorskan sa att det vanligaste är att man går upp ca 150 gram per vecka.
Så vi kommer nog få en liten knubbis, och att jag har gått om bröstmjölk var det inget snack om sa barnmorskan. Och jo, jag tror henne.
Bortsett från en stadig viktuppgång har han även växt på längden från 49 cm till hela 53 cm.
4 cm på två veckor., hjälp?! Ska dem växa så här fort? Vill ju att han ska vara liten föralltid!
Efter BVC-besöket besökte vi även matöppet för att hämta paket (tusen tack Susanne och Rudy) och köpte lasagne och multivitaminjuice innan vi knatade hem.
Och jag lovar att det bränner i både rumpa och ben i den långa uppförsbacken hem. Tacksamt tänker jag eftersom jag tappat sisådär hela min muskulatur.
Sedan har dagen bara gått. Vi har vilat, kollat på tv, ätit, ammat, gosat och bara varit.
Nu är klockan 18.30, och vi räknar timmar tills vi ska få mysa med pappsen igen!
Just ja, vi har även gjort ett febrilt försök i att laga pannkakor. En svettig mamma och två pannkakor senare så fick jag lov att ge upp. Jodå.. Det är knodden som är chef nu!
;)
Dagar som flyter ihop.
En vecka och två dagar har vi nu varit hemma, jag och familjen.
Dagarna går ihop varandra och går så ofantligt fort. Trots att vi inte gör mycket mer än att mysa och lära känna vår nya familjemedlem.
Två dagar till är Sebastian ledig från jobbet, sen är det bara jag och mini.
Det känns ganska tungt just nu, att Seb kommer vara borta mycket och att jag ska klara mig själv. Bara en sån sak som att se till att jag får i mig mat? Laga mat? Hålla ordning i huset? Känns just nu som en pärs!
Nu är jag ju van vid att Seb alltid är där, ända sedan säsongsavslutningen tidigt i våras.
Dock är det ju en vanesak, och desto mer jag och mini lär känna varandra, desto mer rutiner kommer vi få och desto lättare blir det att ha hand om allting själv.
Allting kommer gå fint, det vet jag! :)
Just nu sitter jag och bebis i soffan och myser, han sover på mitt bröst och det kan vara något bland de mysigaste i världen. Det, och att få ligga i min Sebastians famn!
Igår började idol och Paradise hotel, det märks att det går mot höst då alla härliga serier börjar dra igång.
Eftersom jag är mammaledig kommer jag att följa serier maniskt och framför allt kommer jag att ha tiden för det. Påtal om höst har det sannerligen varit höstväder här flera dagar, det har regnar ofantligt mycket. Så mycket att vi har problem med översvämningar.
Jag är verkligen glad över att vårt hus är högt beläget och att inte vi blir drabbade.
Nu ska jag återgå till bebismys!
Ha en fin kväll, kram /D
Wilton, 1 vecka.
Idag är min lilla kille en vecka gammal, tänk att i torsdags förra veckan hade jag ingen aning om vilken fantastisk liten kille vi skulle få efter 11 timmars hårt jobb. För det är han verkligen.
Även ifall han är en liten plåga på nätterna och vägrar sova själv. Det räcker att kolla på honom så är alla irritationer som bortblåsta!
Han kommer få en fantastisk personlighet.. <3
Att få komma hem..
Efter drygt en vecka på sjukhuset, sex dagar och sex nätter för att vara exakt fick vi äntligen komma hem efter några tester som gjordes på Wilton. Som en familj. Jag, Sebastian och vår son.
Min lilla ängel
Så här ser jag ut nu, det är helt ofantligt vad snabbt kroppen återhämtar sig!
Detta är seriöst de två finaste jag har..
Obligatoriska fotbilden!
Lilla W träffar sin gudmor och min allra äldsta och bästa vän.
Extra manligt att klippa gräset!!
Barnmorskor och undersköterskor önskade oss lycka till, man blev ju ganska tight med vissa då man träffades och de tog hand om mig/oss/Wilton varje dag.
Resan hem var svettig, det är inte lätt allt det här med bilbarnstol och bälten.
Det gick dock väldigt bra. Trots två nervösa som föräldrar som pillade på AC:n hela tiden av rädsla att det skulle dra, eller bli för varmt eller kallt.
När vi väl landade hemma kändes det magiskt, äntligen fick vi komma hem och pyssla och mysa ifred. (Eller jo, lite nervös för att man skulle göra fel var man allt....och är forfarande)
Vi har fått mycket besök de senaste dagarna, familj och vänner har kommit och gott.
Det är såklart kul att alla vill träffa vårt lilla underverk. Samtidigt är man livrädd för att bakterier när det petas och klappas på hans små fingrar som han sedan stoppar i munnen.
Är det bara jag som är nojjig? Eller kan man be om att de som vill hålla och klappa tvätta händerna först?!
Vet faktiskt inte om det stämmer med att "lite lort rensar magen". Inte när de är så här små iallafall.
Nu har vi varit hemma i fyra dagar(!)) tiden går för fort,
Faktiskt känns det som att man landat i det hela nu.
Nu måste jag ta tag i lite tråkgrejjer som att ringa försäkringskassan och såna måsten som man helst inte vill ta tag i då man allra helst ligger och gossar med lillkillen..
Hoppas ni får en fin dag!
Kram /D
W träffar morbror för första gången, Så här ser jag ut nu, det är helt ofantligt vad snabbt kroppen återhämtar sig!
Detta är seriöst de två finaste jag har..
Obligatoriska fotbilden!
Lilla W träffar sin gudmor och min allra äldsta och bästa vän.
Extra manligt att klippa gräset!!
Förlossning och bebis.
Just nu sitter jag här i soffan, i vårt nya hem, men vår fem dagar gamla (läs unga) bebis.
Precis innan igångsättning. 
Första mötet utanför magen.
Sebastians första möte med Wilton.
Stolt pappa!
Trött, men så lycklig tjej!
Första bilden på hela lilla familjen.
Första badet.
Efter 6 dagar på förlossningen, 3 dagar utan bebis, 3 dagar med bebis fick vi äntligen åka hem <3
Känslan? -helt fantastisk. Både jag och Sebastian är totalt nerkärade i vår lilla prins Wilton.
Flera gånger varje dag möts våra blickar och båda tänker: "hur lyckades vi skapa något så underbart"?
...men det var en lång resa sista veckorna..
Mitt blodtryck har legat väldigt högt, vilket tillslut ledde till sjukskrivning från jobbet. (Och jag som tänk jobba ända in i slutet)
Under sjukskrivningen gick faktiskt blodtrycket ner lite, men det var mycket i tankarna med flytt, flyttstäd, packning och nya huset och allt som hör där till.
Efter flytten och efter att jag hunnit spendera en helg i huset hade jag en ny tid på mvc på måndagen för att återigen lämna urinprov och kolla blodtryck.
Nu låg det uppe på 160/105 vilket inte är bra alls.
För andra gången blev jag uppskickad till förlossningen med omedelbar verkan.
Skillnaden denna gången var att det var förändringar på blodprovet, och överläkaren förklarade lugnt att jag inte skulle få åka hem utan att jag skulle få stanna kvar.
Läget var under kontroll, men han menade att dem ville hållla koll på mig för att inte blodtrycket/blodvärden skulle bli sämre. Vilket kunde leda till havandeskapsförgiftning.
Utan kläder/saker som kan tänkas behövas för övernattning på sjukhus blev jag kvarlämnad på sjukhuset.
Kände mig väldigt ledsen, ensam (Seb fick ju inte sova där) och framför allt rädd/orolig för vad som skulle hända.
Skulle jag få åka hem i morgon? Det talades om igångsättning om läget inte blev bättre.
Jag hade ju inte packat BB-väskan, inte kommit i ordning i hans rum med kläder och skötbord m.m. Jag kände mig inte redo, inte ännu iallafall..
Så här i efterhand inser jag att man nog aldrig känner sig redo, hur mycket man än förberett och donat.
Måndagskvällen gick, och Sebastian kom tillbaka med kläder och mat. För ätit hade jag inte gjort på hela eftermiddagen.
Natten gick, och barnmorskorna gjorde ständiga kontroller med blodtryck/blodprov och ctg för att kolla så prinsen mådde väl. Vilket han gjorde hela tiden!
På tisdagen fick jag reda på att jag ännu inte fick åka hem, blodprover hade blivit lite sämre. Blodtryck låg kvar på detsamma.
Fortfarande väldigt ovetande om jag skulle längta hem eller helt enkelt förbereda mig på att jag inte skulle få åka hem utan prinsen.
Dagen därpå, onsdagen gjordes ett tillväxtultraljud för att mäta/få fram vikt på bebis och se mer så att han mådde bra.
Det gjorde han!
Hon gjorde även en gynundersökning, vilket visade att jag var öppen två cm redan, och att livmodern var mogen för förlossning.
Jag frågade överläkaren (fantastisk härlig person) vad jag skulle förvänta mig. Jag behöver någon som berättade för mig vad som skulle hända och helst var/när/hur.
Hon förklarade att jag skulle förvänta mig igångsättning, att nästa gång jag åker hem så är jag mamma.
Detta skulle förmodligen göras när jag var i v 38+0, detta var hon dock inte helt säker på. Det berodde nämligen på hur jag mådde och hur mina värden såg ut/samt bebis.
Jag var då i v 37+3, alltså fyra dagar kvar tills igångsättning.
Fyra lååånga långsamma nervösa dagar.
Det som var skönt med nya informationen var att jag nu kunde ställa in mig och förbereda mig fysiskt och psykiskt på igångsättning, och att jag skulle få hålla mitt barn lite tidigare och lite mer oförberedd än vad jag trott!
Morgonen därpå kom barnmorskan som vanligt in i mitt rum på morgonen för att ta blodprov/blodtryck och ctg.
Skillnaden denna gången var att hon lämnade mig med de ekande orden: "idag kommer du bli igångsatt"!!
Wow? Händer det här IDAG?
Jag skickar sms till Seb och skriver att det blir igångsättning IDAG!!
Efter en stund ringer jag honom och ber honom äta och förbereda sig på att komma till förlossningen inom 45 minuter.
Under tiden tog jag en härlig dusch och försökte ladda och peppa mig själv!
11.45 kom Sebastian och jag flyttades över till vårt förlossningsrum. Det var här det skulle ske. Här vi skulle se/hålla och känna på vårt barn första gången utanför magen.
Strax efter 12 stack barnmorskan Gunilla hål på fosterhinnan, och vattnet gick.
En timme sa hon, har inte värkarna kommit igång då så får du värkstimulerande dropp som drar igång värkarna.
Under den timmen fick jag äta lite lunch i form av spagge och körre. Passande att en av mina favvorätter serverades, och gott var det minsann också.
Seb skämde bort mig med dricka och hade hela tiden koll på mig och hur jag mådde.
Efter en timme hade jag inte fått mer än molande värk i nederdelen av magen, så då kopplades droppet på. Det tog inte lång tid innan det drog igång ordentligt.
Tidsuppfattningen under denna dag är inte den bästa, men jag tror runt en 45 minuter.
Värkarna gjorde ondare och blev allt mer tätare.
Efter en timme med värkar hade jag öppnat mig från två cm till tre cm.
Jag fortsatte tackla värkarna, och när dem gjorde så ont att det var svårt att ta dem med enbart profylaxandningen bad jag om att få börja med lustgasen.
Den fungerade jätte bra för mig, och bedövade topparna av värkarna.
Känslan är verkligen berusande och dovande. Man försvinner i sig själv för några sekunder.
Värkarna fortsatte och blev nästan outhärdliga, och då bad jag om epiduralen (eller mer krävde), först behövde dem ta nya blodprov för att kolla så det var okej samt undersöka ifall jag hade öppnats mer. Vilket jag hade, fem hela cm. Detta på bara 3,5 timmars värkarbete. Toppen tyckte både Seb, jag och barnmorskan.
Resultaten från proverna skulle dröja ca en timme. En väldigt lång timme trodde jag då.
Jag fokuserade på att ta emot värkarna och slappna av så mycket jag kunde med hjälp av lustgasen.
Konstigt nog gick den där timmen snabbare än vad jag trodde.
18.15 kom narkosläkaren och satte bedövningen, det gjorde inte alls ont. Eller så gjorde det ont, bara det att värkarna gjorde så mycket ondare? Jag vet inte.
Efter 20 minuter ca började bedövningen värka, dock kände jag fortfarande allt, bara inte lika intensivt och lika ont som tidigare.
Efter ytterligare någon timme började det där extrema trycket neråt, som att bajs (ursäkta) skulle komma ut från alla håll och kanter..
Då ville barnmorskan att jag skulle upp och röra mig, men ni förstår att det inte är så gött när det känns som man har en stor bajskorv i rumpan som vill ut, och att man inte under några omständigheter får börja trycka på.. Jag satt och hängde på en pilatesboll en stund istället för att gå upp och gå.
Vid 20 tiden undersökte barnmorskan mig igen, och värkarna hade gjort resultat för nu var jag öppen hela TIO cm, det var bara en liten "kant" som bebis skulle glida ner ifrån och sen var det bara att börja krysta!!!
Nu kom den jobbigaste biten under min förlossning, jag ville verkligen krysta, hela min kropp ville krysta. Men det fick jag inte eftersom bebis kan bli stressad och att det helt enkelt inte var tid för det.
Nu kom jag in i andra andningen, sket i lustgasen och fokuserade allt jag hade på att bara andas under värkarna och inte börja krysta. Det var så sjukt jävla svårt, kroppen ville en sak och hjärnan en annan och motarbetade varandra totalt.
Efter en timme fick jag börja krysta lite, men inte mer än vad som behövdes..
Kl 21.30 kom min nya barnmorska, Lotta. Fantastiska Lotta som doftade som solen och semester.
Jag fick fortfarande inte börja krysta ordentligt utan fokuserade djupt på att andas och inte trycka mer än nödvändigt!!
22.00 undersökte Lotta mig och bebis hade "åkt" ner för kanten.
Det var alltså fritt fram att börja krysta för kung och fosterland.
22.04 började jag krysta ordentligt, detta var den bästa biten av förlossningen tyckte jag. Då fick jag själv bestämma och ha kontroll.
Visst sved det och var inte det mest behagliga men det var jag som hade kontrollen över min kropp!
Krystvärkarna fortsatte och i slutet så sa Seb: "kolla Danni, nu ser man huvudet"
Jag kikar ner, och mycket riktigt så får jag syn på ett litet hårigt huvud mellan benen.
Der var den sjukaste känslan, och synen för den delen som jag någonsin varit med om.
Två krystar till sen var han ute. Han började skrika direkt och sen la Lotta honom mot mitt bröst.
Det var så jävla coolt, att jag och Seb klarade detta.
Att vår bebis var här.
Jag blev tårögd och så himla rörd.
Karl Wilton Kölzow Isaksen föddes,
2014.08.07 kl 23.02
3255 gram och 49 cm.
Seb var det bästa stödet man kunde ha, och visste precis hur han skulle vara det bästa stödet för mig. Det var han verkligen!!!
Den kärlek jag har för Sebastian och vår son är helt otrolig. Den går inte att beskriva i varken ord eller bilder...
Sebastians första möte med Wilton.
Jag smälter varje gång jag ser dem tillsammans!! :)
Stolt pappa!
Trött, men så lycklig tjej!
Första bilden på hela lilla familjen.
Första badet.
Efter 6 dagar på förlossningen, 3 dagar utan bebis, 3 dagar med bebis fick vi äntligen åka hem <3
Första natten i vårt hus
Igår gick flyttlasset från Bastionsgatan 4, mitt i centrum till vårt hus i Åled bland friskare vindar och en magisk utsikt.
Trött, nöjd kille i ett varmt vad med en kall tuborg. Vad mer kan man begära? ;)
Väldigt tacksam start på dagen!
Det känns helt fantastiskt, samtidigt som det är väldigt overkligt.
Det är väldigt svårt att beskriva känslan att vandra runt i sitt egna hus, där vi ska åldras och se våra kommande barn växa upp.
Flytten gick över förväntan (jag var orolig och kände att det skulle vara så mycket jobbigare än det var)
Men Sebastian hade "lejt" hockeygrabbarna, och jag mamma, hennes karl och Ida.
Sammanlagt var vi 9 pers, och det gick undan.
På 3,5 timmar hade vi tömt hela lägenheten/källaren och fått in allt i huset. Däremellan skrev jag och Seb även köpebrevet på mäklarkontoret.
Helt outstanding!
Jag gjorde det jag klarade av, delegerade och packade upp och gjorde i ordning i huset.
Alla slet som djur, och idag är nästan var sak på sin plats. Det är lätt att underskatta en lägenhet på 50 kvm, men satan vad mycket grejer vi har jag och Seb. Hela ovanvåningen är sågott som fylld i huset. Det är bara gästrummet som ska få sina sängar och sen är det klart!
Dock återstår ju hela källaren! (Vilket ett inredningsfreak som jag älskar)
Tack till alla ni som förenklade vår flytt och gjorde den så enkel som den kunde bli. Tack till min kära mor och allra bästa vän Ida för hjälpen att göra i ordning och inreda allt.
Tack till svärmor och svärfar för hjälp med flyttstäd m.m.
Vi är oerhört tacksamma!!!
Nu ska jag snart sova min andra natt i vårt hus, och imorgon ska jag äta en god frukost på vår uteplats med vår ofantligt vackra utsikt.
En repris på dagens morgon/förmiddag.
(Kan vara den bästa frukosten i mitt liv)
Och det bästa av allt? Jag kan springa runt näck om jag vill, för det är ingen insyn alls in på vår tomt!
Jag är stolt över det jag och Seb har lyckats med, vi har lyckats köpa vårt drömhus utan någon hjälp. (Det är verkligen kostsamt att köpa hus, mer kostsamt än jag någonsin kunnat föreställa mig)! Och nu sitter vi här, i vårt hus. Magiskt!
En del av gänget från i går, avnjuter burgare från korvmojjen i Spånstad! Fantastiskt!
Trött, nöjd kille i ett varmt vad med en kall tuborg. Vad mer kan man begära? ;)
Väldigt tacksam start på dagen!
