danielalizette

Känslan? -helt fantastisk. Både jag och Sebastian är totalt nerkärade i vår lilla prins Wilton. 

Flera gånger varje dag möts våra blickar och båda tänker: "hur lyckades vi skapa något så underbart"?

...men det var en lång resa sista veckorna.. 

Mitt blodtryck har legat väldigt högt, vilket tillslut ledde till sjukskrivning från jobbet. (Och jag som tänk jobba ända in i slutet) 

Under sjukskrivningen gick faktiskt blodtrycket ner lite, men det var mycket i tankarna med flytt, flyttstäd, packning och nya huset och allt som hör där till. 

Efter flytten och efter att jag hunnit spendera en helg i huset hade jag en ny tid på mvc på måndagen för att återigen lämna urinprov och kolla blodtryck. 

Nu låg det uppe på 160/105 vilket inte är bra alls. 

För andra gången blev jag uppskickad till förlossningen med omedelbar verkan. 

Skillnaden denna gången var att det var förändringar på blodprovet, och överläkaren förklarade lugnt att jag inte skulle få åka hem utan att jag skulle få stanna kvar. 

Läget var under kontroll, men han menade att dem ville hållla koll på mig för att inte blodtrycket/blodvärden skulle bli sämre. Vilket kunde leda till havandeskapsförgiftning. 

Utan kläder/saker som kan tänkas behövas för övernattning på sjukhus blev jag kvarlämnad på sjukhuset. 

Kände mig väldigt ledsen, ensam (Seb fick ju inte sova där) och framför allt rädd/orolig för vad som skulle hända. 

Skulle jag få åka hem i morgon? Det talades om igångsättning om läget inte blev bättre. 

Jag hade ju inte packat BB-väskan, inte kommit i ordning i hans rum med kläder och skötbord m.m. Jag kände mig inte redo, inte ännu iallafall.. 

Så här i efterhand inser jag att man nog aldrig känner sig redo, hur mycket man än förberett och donat.

Måndagskvällen gick, och Sebastian kom tillbaka med kläder och mat. För ätit hade jag inte gjort på hela eftermiddagen. 

Natten gick, och barnmorskorna gjorde ständiga kontroller med blodtryck/blodprov och ctg för att kolla så prinsen mådde väl. Vilket han gjorde hela tiden! 

På tisdagen fick jag reda på att jag ännu inte fick åka hem, blodprover hade blivit lite sämre. Blodtryck låg kvar på detsamma. 

Fortfarande väldigt ovetande om jag skulle längta hem eller helt enkelt förbereda mig på att jag inte skulle få åka hem utan prinsen. 

Dagen därpå, onsdagen gjordes ett tillväxtultraljud för att mäta/få fram vikt på bebis och se mer så att han mådde bra. 

Det gjorde han! 

Hon gjorde även en gynundersökning, vilket visade att jag var öppen två cm redan, och att livmodern var mogen för förlossning.

Jag frågade överläkaren (fantastisk härlig person) vad jag skulle förvänta mig. Jag behöver någon som berättade för mig vad som skulle hända och helst var/när/hur. 

Hon förklarade att jag skulle förvänta mig igångsättning, att nästa gång jag åker hem så är jag mamma. 

Detta skulle förmodligen göras när jag var i v 38+0, detta var hon dock inte helt säker på. Det berodde nämligen på hur jag mådde och hur mina värden såg ut/samt bebis. 

Jag var då i v 37+3, alltså fyra dagar kvar tills igångsättning. 

Fyra lååånga långsamma nervösa dagar. 

Det som var skönt med nya informationen var att jag nu kunde ställa in mig och förbereda mig fysiskt och psykiskt på igångsättning, och att jag skulle få hålla mitt barn lite tidigare och lite mer oförberedd än vad jag trott! 

Morgonen därpå kom barnmorskan som vanligt in i mitt rum på morgonen för att ta blodprov/blodtryck och ctg. 

Skillnaden denna gången var att hon lämnade mig med de ekande orden: "idag kommer du bli igångsatt"!! 

Wow? Händer det här IDAG? 

Jag skickar sms till Seb och skriver att det blir igångsättning IDAG!! 

Efter en stund ringer jag honom och ber honom äta och förbereda sig på att komma till förlossningen inom 45 minuter. 

Under tiden tog jag en härlig dusch och försökte ladda och peppa mig själv! 

11.45 kom Sebastian och jag flyttades över till vårt förlossningsrum. Det var här det skulle ske. Här vi skulle se/hålla och känna på vårt barn första gången utanför magen. 

Strax efter 12 stack barnmorskan Gunilla hål på fosterhinnan, och vattnet gick. 

En timme sa hon, har inte värkarna kommit igång då så får du värkstimulerande dropp som drar igång värkarna. 

Under den timmen fick jag äta lite lunch i form av spagge och körre. Passande att en av mina favvorätter serverades, och gott var det minsann också. 

Seb skämde bort mig med dricka och hade hela tiden koll på mig och hur jag mådde. 

Efter en timme hade jag inte fått mer än molande värk i nederdelen av magen, så då kopplades droppet på. Det tog inte lång tid innan det drog igång ordentligt. 

Tidsuppfattningen under denna dag är inte den bästa, men jag tror runt en 45 minuter. 

Värkarna gjorde ondare och blev allt mer tätare. 

Efter en timme med värkar hade jag öppnat mig från två cm till tre cm. 

Jag fortsatte tackla värkarna, och när dem gjorde så ont att det var svårt att ta dem med enbart profylaxandningen bad jag om att få börja med lustgasen. 

Den fungerade jätte bra för mig, och bedövade topparna av värkarna. 

Känslan är verkligen berusande och dovande. Man försvinner i sig själv för några sekunder. 

Värkarna fortsatte och blev nästan outhärdliga, och då bad jag om epiduralen (eller mer krävde), först behövde dem ta nya blodprov för att kolla så det var okej samt undersöka ifall jag hade öppnats mer. Vilket jag hade, fem hela cm. Detta på bara 3,5 timmars värkarbete. Toppen tyckte både Seb, jag och barnmorskan.

Resultaten från proverna skulle dröja ca en timme. En väldigt lång timme trodde jag då. 

Jag fokuserade på att ta emot värkarna och slappna av så mycket jag kunde med hjälp av lustgasen. 

Konstigt nog gick den där timmen snabbare än vad jag trodde. 

18.15 kom narkosläkaren och satte bedövningen, det gjorde inte alls ont. Eller så gjorde det ont, bara det att värkarna gjorde så mycket ondare? Jag vet inte.

Efter 20 minuter ca började bedövningen värka, dock kände jag fortfarande allt, bara inte lika intensivt och lika ont som tidigare. 

Efter ytterligare någon timme började det där extrema trycket neråt, som att bajs (ursäkta) skulle komma ut från alla håll och kanter.. 

Då ville barnmorskan att jag skulle upp och röra mig, men ni förstår att det inte är så gött när det känns som man har en stor bajskorv i rumpan som vill ut, och att man inte under några omständigheter får börja trycka på.. Jag satt och hängde på en pilatesboll en stund istället för att gå upp och gå.

Vid 20 tiden undersökte barnmorskan mig igen, och värkarna hade gjort resultat för nu var jag öppen hela TIO cm, det var bara en liten "kant" som bebis skulle glida ner ifrån och sen var det bara att börja krysta!!!

Nu kom den jobbigaste biten under min förlossning, jag ville verkligen krysta, hela min kropp ville krysta. Men det fick jag inte eftersom bebis kan bli stressad och att det helt enkelt inte var tid för det. 

Nu kom jag in i andra andningen, sket i lustgasen och fokuserade allt jag hade på att bara andas under värkarna och inte börja krysta. Det var så sjukt jävla svårt, kroppen ville en sak och hjärnan en annan och motarbetade varandra totalt. 

Efter en timme fick jag börja krysta lite, men inte mer än vad som behövdes.. 

Kl 21.30 kom min nya barnmorska, Lotta. Fantastiska Lotta som doftade som solen och semester. 

Jag fick fortfarande inte börja krysta ordentligt utan fokuserade djupt på att andas och inte trycka mer än nödvändigt!!

22.00 undersökte Lotta mig och bebis hade "åkt" ner för kanten. 

Det var alltså fritt fram att börja krysta för kung och fosterland. 

22.04 började jag krysta ordentligt, detta var den bästa biten av förlossningen tyckte jag. Då fick jag själv bestämma och ha kontroll. 

Visst sved det och var inte det mest behagliga men det var jag som hade kontrollen över min kropp! 

Krystvärkarna fortsatte och i slutet så sa Seb: "kolla Danni, nu ser man huvudet" 

Jag kikar ner, och mycket riktigt så får jag syn på ett litet hårigt huvud mellan benen.

Der var den sjukaste känslan, och synen för den delen som jag någonsin varit med om. 

Två krystar till sen var han ute. Han började skrika direkt och sen la Lotta honom mot mitt bröst. 

Det var så jävla coolt, att jag och Seb klarade detta. 

Att vår bebis var här. 

Jag blev tårögd och så himla rörd. 

Karl Wilton Kölzow Isaksen föddes,

2014.08.07  kl 23.02 

3255 gram och 49 cm. 

Seb var det bästa stödet man kunde ha, och visste precis hur han skulle vara det bästa stödet för mig. Det var han verkligen!!! 

Den kärlek jag har för Sebastian och vår son är helt otrolig. Den går inte att beskriva i varken ord eller bilder... 

Jag smälter varje gång jag ser dem tillsammans!! :)

Efter 6 dagar på förlossningen, 3 dagar utan bebis, 3 dagar med bebis fick vi äntligen åka hem <3